Så har det då skett. Bakom andra luckan i adventskalendern gömde sig en vaccinationsspruta. Färden gick mot St Hanshaugen och stjärnan stannade ovanför bydelens legesenter. Såväl höger som vänster arm besprutades, den senare med en grisig smörja.

Det verkar gå trögt för svinfluensan. Själv känner jag ingen som har fått bekräftat dylika influenser av svinaktigt slag. Kanske är offren ganska få trots allt. Ja, kanske är det rent av dessa som skall vaccineras mot svininfluencavaccinet. Dess biverkningar är inte att leka med och vill det sig illa utrotas kanske alla kända fall av svininfluensa innan vi vet ordet av.

Ett annat hot mot svinfluensan är dess egna urmödrar. Dvs suggorna. Även i stiorna lackar det mot jul och det ryktas att flera farmare funnit sina grisar i full fart med provsmakningen av årets julskinka. Det verkar som om suggflunsan är hotad i båda skinkor så att säga.

Men nu skall vi inte knorra. Fyll ett gla svin och välkommen till årets grisfest!

"Det är nog hugget som stucket om det går att fälla Alm."

Orden är Leif GW Perssons och är en kommentar till fallet med den mördade Linda Chen. Med tanke på att hon förmodligen bragts om livet med slagvåld får väl professorns ordval anses något olyckligt.

De som känner mig väl vet att jag är mycket intresserad av bilar, öl och fotboll. Graden av hängivenhet kanske kan illustreras med följande händelser: I 15-årsåldern promenerade jag i Uddevalla på väg från skolan till bussen. En fotbollsplan ett stycke längre bort fångade min uppmärksamhet så till den grad att jag plötsligt krockade med en lyktstolpe. Många år senare var jag i Cambridge med goda vänner. På hemväg till vårt B&B kunde jag inte låta bli att kika in i puben vi gick förbi. Pang! Krocken med den midjehöga betongstolpen blev brutal och tvingade kvidande in mig i en gränd för att pusta ut och hämta andan. Så i förrgår var det dags igen. Med huvudet i en nittiograders högerböj och blicken stadigt fäst vid en gammal Toyotabuss marcherade jag i högt tempo rakt in i ett trafikhinder!

Det är intressant hur tankarna går i ett sådant läge. Först analyserar man ljudet. "Vad var det där för ett konstigt läte? Hm.. låter som en svajande stople" Därefter, på andra plats kommer insikten att det är dags att byta färdriktning, backa, hoppa eller på något vis runda hindret. Sedan kommer skammen... "Var det någon som såg mig? Jag låtsas som om det regnar... Småspringer lite så att jag snart är långt borta och nästan har alibi, för jag var ju inte där när det hände" Endast på fjärdeplats, men med desto större kraft slår smärtan till. Skamset småspringande med kroppen lätt förvriden av accelererande smärta, fortfarande frågande inför hur det hela gick till försvinner jag från platsen osynlig för ingen.

Skall man vaccinera sig eller inte? Människor svinflueras alltmer av ryktesspridningen och frågan är vad som är mest sjukt, vaccinet, sjukdomen, eller den allmäna rädslan. Griljera julskinkan ordentligt i år!

God kväll! 

Tillåt mig en kort refklexion över ämnet diskussioner.

Vi hamnar alla i dem oavsett vi vill eller inte. Naturligtvis kan man undvika eller förkorta många diskussioner genom flykt eller maktmedel men frågan är till vilken nytta.

Min uppfattning är att en slutsats bara kan bli bättre efter en god diskussion. När man börjar gå genvägar till konsensus förlorar många diskussioner de facto i kvalitet. Murphys lag lyder "Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, så kommer någon att göra det på det sättet". I en diskussion om flygsäkerhet innebär detta att man ständigt söker efter nya risker för att eliminera dem. 

Tillämpat på diskussioner i allmänhet skulle man kunna säga att varje nytt inlägg som ifrågarsätter tidigare uppfattningar berikar diskussionen och minskar risken för felaktiga slutsatser. Därmed inte sagt att alla sätt att diskutera eller ifrågasätta är konstruktiva. Jag jobbar inom kyrkan och där är det enligt min mening allt för vanligt att avsluta diskussioner i förtid oavsett vilka åsiktschatteringar det är fråga om. Tryggast är ju om alla tycker lika... Man glömmer då att själva utgångspunkten för diskussionen är att öka sannolikheten för rimliga konklusioner. Är man trygg i sin uppfattning finns det aldrig skäl att hindra en diskussion.

Förenklat skulle jag vilja sammanfatta mitt resonemang så här: En åsiktshållning förtjänar alltid misstanke när man vill avsluta en diskussion i förtid, karikera eller raljera över den som har en annan uppfattning, eller på annat sätt framställa motpartens motiv i dålig dager. En god diskussion, hanterad med hänsyn och ett genuint intresse att förstå sin motpart, ökar alltid chansen till en nyanserad slutsats.

God middag!

Till min stora belåtenhet fann jag igår ZOEGAs skånerost på hyllan i REMA 1000. Jag brukar ju rosta själv men tillgången på orostade bönor i Oslo verkar närmast obefintlig. Helst hade jag köpt en god lagrad ost också, men det fanns inte. Norge är ett fantastiskt land. Härliga människor och underbar natur men jag ställer mig frågande till landets matkultur. Nationalrätten är en grynboll, lunchen består endast av smörgås och till vardags äter man sådant som fiskekaker, skivor av något som har fiskbullens konsistens men inte dess sälta och egentligen helt saknar smak. När vi i Sverige äter söndagsmiddag är norrmännen på tur och äter således nistepakka. Smörgås igen.

Frågan är om norrmän vill ha smak. Missförstå mig rätt. Kaffet smakar mindre och bryggs svagare, osten lagras helst inte och förutom fiskekaker finns även köttkaker och det är fortfarande inte frågan om någon färs om någon trodde det. Jag skulle kunna rapa upp fler exempel men måste nu skynda till mitt norsk-svenska jobb som jag trivs utmärkt med. (Men vi borde byta ut Löfbergs lila mot något av högre kvalitet...)

God dag

Jag är en smula förundrad av antalet besökare på min blogg. Inte minst med tanke på hur lite jag skrivit de senaste dagarna. I normala fall hade jag skyllt på hur mycket jag har haft att göra och att jag därför inte orkat skriva men sanningen är att veckan som gick varit väldigt lugn och skön. Jag har nu haft sovmorgon varje dag sedan i torsdags, låt vara att jag jobbat flera kvällar.

I lördags hade vi Minnesgudstjänst i Svenska Margaretakyrkan där jag jobbar. Den inleddes med Arvo Pärts "Spiegel im Spiegel" i version för cello och piano. Ett fantastiskt stycke musik i all sin enkelhet. Kammarkören följde upp med Taveners vackra "Funeral Ikos" och Duruflés "Ubi Caritas". Något senare i gudstjänsten framförde kören samme Pärts "the Beatitudes". Repetitiones osäkerheter var borta och stycket klingade vackert i kyrkans fina akustik. Pärt lär ha svarat på en av otaliga frågor beträffande hans radikalt förändrade tonspråk: "Jag fann att man inte kan läka sår med taggtråd." Minnesgudstjänsten avslutades med "Nimrod" av Elgar i transkription för orgel.

Det har ju blivit en del resor för mig sedan jag flyttade till Oslo. Om man åker buss eller tåg mellan Oslo och Göteborg får man räkna med 3-4 timmars restid. Därför är det inte konstigt att många har med sig matsäck. Däremot kan man undra hur hänsynsfullt det är att ta med sig en Big Mac & Co, eller en hel special med räksallad, eller varför inte välkryddad thaimat vars feta ångor smörjer in alla bussens textilier med doften av kokosmjölk. På samma sätt som man inte tar av sig barfota på bussen, efter en lång het sommardag med skoskav, tar man förstås inte med sig mat vars doft tar hela kupén/bussen i besittning. Är det inte självklart så säg?

Nu skall jag avsluta innan måndag blir tisdag. Idag har snön fallit över Oslo och från balkongen ser jag hur det vitnat på bergstopparna. Inte ens en månad kvar till advent. Har Norge vörtbröd? I lurarna är det julmusik. Luciakonserterna måste ju förberedas. God kväll och en riktigt god jul!

Knappt en timme kvar till vigsel. Jag undrar vad det blir för musik denna gång. Det är ju jag som skall spela så i och för sig kan jag ju bestämma själv men brudparen brukar uppskatta när man följer deras önskamål. På sätt och vis vore det ju bra om de infann sig nu, eller om åtminstone något värdpar eller någon svärmor dök upp med ett litet program i handen, om de nu har ett program. Annars får de väl vissla lite tyst längst bak i kyrkan så får jag gissa...

Värre har man ju varit med om. Som när min gode vän T ringde från tåget någonstans uti ingemansland med budskapet att förseningen var så svår att han inte skulle hinna till den begravning han skulle spela på. Eftersom jag bodde granne med kapellet var det ju lämpligt att jag trädde in i hans ställe. Dilemmat var att ett stycke skulle framföras som vare sig jag eller T hade hört. Det fanns visserligen en not, men den var på samma försenade tåg. Vad göra? T fick läsa, och jag fick skriva. "Ettstrukna G, punkterad halvnot till ett C-dur ackord..." osv. hela stycket igenom. Sedan sjöng jag för T vad jag hade skrivit. Vi enades om att den manuella överföringen hade lyckats och begravningen avspelades utan några klagomål.

Återstår att se vad dagens vigsel bjuder på för äventyr!

Väskan är packad för ytterligare en Sverigetur. Det har blivit fler än jag tänkte mig. Kanske blev det lite för lite sömn. Tvätten, bland annat sofföverdrag och andra avancerade tvättplagg, måste hämtas upp från torkrummet i gryningen. Matsäck till hemresan skulle bredas och skjortor strykas. Ändå är jag klar trettio minuter före avgångstid.

De som känner mig vet att jag inte sällan är ute i sista minuten. Det de inte vet är att jag ofta har gott om tid innan själva stressen infinner sig. Själva tidsberäkningen är inte problemet utan att jag skjuter upp den där sista detaljen som att placera plånboken i jackfickan. Så, när jag har njutit mina trettio minuters lugn och ro och bara skall ta jackan och gå slår det mig: "Var är plånboken?" Det är i då det obegripliga inträffar. Den är försvunnen. Medan jag vilade mig i trettio minuter, tog en osynlig person (troligen Murphy) sig in i lägenheten, flyttade min plånbok från dess ursprungliga plats (som varierar allt för mycket) till en ny otrolig adress, kylskåpets mjölkhylla eller under mattan i hallen. Förutseende som jag är har jag därför tagit fram plånboken i god tid denna gång. Men var är nycklarna...?

Trevlig helg!

Ikväll tänkte jag stillsamt inviga min blogg. Belysningen är dimrad och klockan på hyllan vid sidan om mig tickar hemtrevligt. Jag har haft två sköna lediga dagar utan plikter. Kanske borde jag åkt hem till Göteborg och studerat, men en sverigeresa per vecka får räcka. Systersonen Emanuels dop i Årstad på söndag blir en höjdpunkt. Samtidigt känns det fint att få träffa familjen och dela sorgen efter farbror Bo som hastigt dog i förrgår.

Studierna hoppas jag få till ändå. Jag är inne på sista året i fyraåriga kyrkomusikerprogrammet. Studierna föregår i Göteborg vilket problematiserar mina möjligheter till god närvaro. Utöver individuella lektioner i sång och orgel har jag en del mindre kurser att tenta av under läsåret -09/-10. Lyckas jag med detta har jag min examen till våren. Då är jag dessutom 30 år och får väl betraktas som vuxen.

Efter fyra månader på mitt nya jobb som kyrkomusiker i Svenska Margaretaförsamlingen i Oslo måste jag säga att jag trivs utmärkt bra. Jag har duktiga körer i olika genrer, fina instrument och ett trevligt arbetslag. Att lägenhet och lunch ingår gör ju inte saken sämre med tanke på det höga kostnadsläget i landet. Dessutom har jag tecknat medlemsskap på GOLD:s gym där frukost ingår i månadsavgiften. Fattas bara någon som bjuder på middag. Kanske kan jag byta pianomusik på någon restaurang mot gratis kvällsmat. Vardagen skall inrättas så bekväm som möjligt.

Vad gör du på din fritid? Den frågan får man ofta när man skall presentera sig i olika sammanhang. För att vara musiker lyssnar jag väldigt lite på musik när jag är ledig. Nu har jag haft fritid i fyrtioåtta timmar och kan konstatera att jag lyssnat på kyrkomötet via webben, sett på statsrådsutfrågningen på svensk TV, följt IFK Götborg i allsvenskan, lagat mat och skissat på en Belgienresa. Det är några inslag som representerar mina intressen. Egentligen skulle jag ha varit i en idrottshall på Nordberg och spelat innomhusfotboll också men det krockade med IFK:s match.

Något trevande och alldeles självupptagen är jag ändå igång med mitt bloggande. Det skall bli spännande att fortsätta och jag är nyfiken på om någon kommer att läsa. God afton!